Mer om 8:e amerikanska ACC-n

Man gör inte saker för sitt eget höga nöjes skull! Varje gång man börjar göra saker för sitt eget nöjes skull, eller leva för sitt eget nöjes skull, så slutar man leva.

Och konstigt nog slutar man också att göra saker. För här har vi någonting annat som är fantastiskt: ens förmåga är precis så bra som man tror att man kan skapa en effekt, och den är så bra som det avstånd du tror att du kan nå. Förstår ni det här? – L. Ron Hubbard

Det var nästan på dagen ett år sedan den 1:a ACC-n startade. Efter att ha gett ut Auditörens handbok under den 7:e ACC-n och fastställt en ny kursplan för utbildning av professionella auditörer, hade man nu procedurer med vars hjälp alla välutbildade auditörer kunde återställa en persons förmågor och frihet, något som man före Scientologin bara hade kunnat drömma om. Och lika viktigt var att vägen nu låg vidöppen för disseminering och tillämpning av dessa genombrott. För det rådde inga tvivel om vad L. Ron Hubbard främst hade inriktat sig på under dessa tolv månader. Inte på att upptäcka processer som fungerade – till och med processer innan 1950 fungerade perfekt i Hubbards egna händer – utan på processer som, med hans egna ord, kunde läras ut.

I det syftet inledde han den 4 oktober 1954 den 8:e amerikanska kliniska kursen. Det var en ACC som han kommenterade så här:

”Den åttonde enheten får en annan slags behandling. Vi vet nu hur och exakt vad vi ska lära ut för att skapa auditörer.”

De studerande som gick in i kurslokalen på North 3rd Street 806, i Phoenix insåg snart vad han menade, för Hubbard meddelade dem omedelbart att de skulle göra en åttaveckorskurs under de första två veckorna av den nya ACC-n. Och till skillnad från vad som var vanligt under en ACC, skulle det koncentrerade tvåveckorsstudiet bestå av bandinspelade föreläsningar givna av L. Ron Hubbard. Det var föreläsningar som Hubbard valt ut från alla de avancerade kliniska kurserna (och som snart skulle utgöra en ny professionell kurs och senare ges ut som Phoenix-föreläsningarna) och omfattade de viktiga grunderna och forskningsrönen vilka gick hand i hand med studiet av Auditörens handbok.

Och när vi talar om Handboken så var det en kurstext som hade utökats något enormt från de ursprungliga 29 processerna. ”Boken”, som ACC-studerande med tillgivenhet kallade den, och som strax efter gavs ut med titeln Skapandet av mänsklig förmåga, hade vuxit till mer än 70 processer när kursen avslutades. Och med de 26 föreläsningar som han höll speciellt för den här ACC-n, såg han till att alla auditörer kunde dessa data perfekt.

Särskilt Rutt 1 och Rutt 2 av Intensivprocedur – processer som gör det möjligt för en preclear att operera exterior. De som nästan inte hade något kommunikationsdröjsmål och kunde exteriorisera lätt, gick direkt till Rutt 1, och gjorde sedan hela Rutt 2 medan de var exterioriserade. Preclears som hade ett långt kommunikationsdröjsmål fick först göra Rutt 2, en serie processer som var avsedda att åstadkomma exteriorisering. När Rutt 2 var avslutad, fick dessa pcs fortsätta till Rutt 1.

Att programmet var krävande var förväntat, eftersom tyngdpunkten låg på tillämpning. I ett nummer i slutet av oktober 1954 av Journal of Scientology beskrevs den 8:e ACC-n samtidigt som den pågick:

”Dagens aktiviteter börjar kl. 8.00 när de studerande anländer till skolan och kommer inrusande med en kopp kaffe i ena handen och en munk i den andra. De kastar sig ner i en stol och är redo att börja dagens program, tar paus kl. 11.30 för lunch fram till 12.30, varpå man fortsätter med mer instruktioner, auditering eller demonstrationer. Kl. 14.00 travar de iväg till den stora föreläsningssalen som ligger lite längre bort, för att lyssna på en föreläsning av LRH. Efter föreläsningen blir det rusning till Snappy Grill för en kopp kaffe – det tar 1 minut och 45 sekunder jämnt. Dagsprogrammet fortsätter och avslutas kl. 17.30, och kl. 19.00 återupptas det för bandföreläsningar fram till kl. 22.00 då de studerande släpar sig hem …Det råder inget tvivel om att den avancerade kliniska kursen är krävande, men de studerande är stolta över att vara med.”

För vad L. Ron Hubbard kort och gott försökte lära dessa ACC-auditörer var visshet. Så här sa han till dem:

”Vetenskapen som ni studerar just nu är upplevelsen att man stöter ihop med livet och livet stöter ihop med en, i livets verksamhet i vilket som helst universum. Detta är i Scientologi. Det är Scientologins breda omfattning: Det är upplevelsen att konfronteras av vilken form av liv som helst i vilket universum som helst. Och de är de femtio axiomen. De är väldigt viktiga axiom och ni bör gå igenom dem mycket noga.” Och dessa auditörer gick verkligen igenom dem noga. För kraften i dessa auditeringsprocedurer var så stark att de preclears som de tillämpades på, skulle utveckla dessa Scientologi-axiom – en förståelse av tillvaron – på egen hand.

Det som lärdes ut överskred vida de fysiska begränsningarna i en kurslokal i Phoenix, Arizona, i slutet av 1954, men Hubbard gick faktiskt tillbaka till och instruerade om varenda enskild grundprincip och forskningsrön som utvecklats under det gångna året, däribland:

• Tid – på vilket sätt ”Måste hända igen” och ”Får inte hända igen” är de två postulat som skapar tid;
• Intresse – exakt hur det bildar en bro mellan konsiderationer och mekanismer;
• Havingness – varför engram blir svårare att tömma ut när det uppstår en förlust av havingness;
• Problem – hur en individ utvecklar en enorm aptit på problem, och gör så att han själv blir ”intressant” genom att hitta på dem;
• ”Vad skulle du göra om ...?”– en hel period med frågor och svar, som ägnas åt att hantera auditeringsscenarier, som till exempel en äldre dam med en ovanlig sjukdom och man har bara en timme på sig att auditera henne.

Och även om schemat var späckat, och utbildningen rigorösare än någonsin, så fortsatte L. Ron Hubbard parallellt med sina program för att expandera Scientologin till allmänheten. Från oktober till maj året därpå, gav han ett stort antal föreläsningar och gruppauditeringssessioner för allmänheten. Faktum är att det var under dessa föreläsningar som Hubbard gjorde sitt klassiska uttalande om ansvar: ”Fel sak att göra är ingenting.” När folk berättade för andra om dessa föreläsningar blev det nödvändigt att skaffa många nya byggnader för att hantera expansionen. Men den 8:e ACC-n ledde också till någonting som var mycket mer fantastiskt än nya lokaler – nämligen de forskningsrön som skulle känneteckna den 9:e ACC-n, och den fullständiga upptäckten och systematiseringen av det avgörande element som ligger bakom all framgångsrik auditering.